En liten tid

Livet gör sig ibland smärtsamt påmint om att det pågår. Eller att det kanske inte alltid kommer att göra det.
Inget annat år mer än detta har jag funderat över det. Ställts inför det. Ansikte mot ansikte. Jag vände det ryggen. Skrek åt det. Kastade saker åt det. Livet.

Med två ben på jorden som svajar under oss söker vi en fast punkt. Ett ja. Ett tecken. En hand.
Alltmedan vi skriker utan ljud.

Det är människans börda att bära. I väskan på ryggen som rymmer allt det som det innebär att vara människa. Att förlora mot sådant det inte går att vinna över.

Ibland har jag funnit mig sittandes i luften, blickandes ner mot alla andra. Jag ler vemodigt medan jag sitter där. Jag kapitulerar.

När mamma dog kändes det som att jag öppnade upp hela bröstet. Kom då ,tänkte jag. Kom då, era jävlar! Jag är redo. All jävlighet och skönheten i jävligheten och jag bugade mig.
Jag knäböjde i avgrunden och jag reste mig förläget. Och jag bugade mig. Gjorde sorti. Vände mig bort och blickade mot min egen värld och möttes av ett lugn.

Stormen och spöregnet och åskan på bergstoppen där jag naken stått och vrålat med armarna utsträckta byttes ut mot stillsamma promenader i våren.

Jag smider planer och rodnar och vandrar lite vingligt och på vägen hamnar du i diket. Du som vandrar någonstans i närheten av mig.

Jag lutar mig fram och hjälper försiktigt upp med min hand. Jag borstar av smutsen från dina byxor och talar om att sådant ibland händer. Jag lånar ut mitt paraply även fast jag vet att det inte räcker när ovädret slår till.
Min väska rymmer ännu sådant som lindrar.

Jag vet att dessa oväder enbart är våra egna. Att vi kan erbjuda varandra värme efteråt. Vi kan skrika så högt vi kan genom bruset att vi väntar tills det bedarrar och att det inte är farligt.

Men det går aldrig över. Vi kan aldrig säga att det går över.
Jag tror, att vi kan minnas allt vi bara någonsin kan om dom som inte längre går att finna där vi brukade finna dom.

Vi måste leva med att ålderdom förändrar dom vi älskar. Att sjukdom tar dom ifrån oss. Att olyckor berövar oss tryggheten i det vi knutit vår trygghet kring.

Jag spottar och fräser och sparkar grus i stenbrott och kottar i skog och somnar sedan i sängen medan livet pågår precis som vanligt på andra sidan väggen.
Kanske river en annan storm där.
En som jag inte ser.

Att vara eller inte vara

Igår nostalgitrippade jag riktigt ordentligt. Min syster hade varit hemma och hämtat en hel låda med massa gamla bilder till mig och hon hade dessutom nosat upp ett par av sina gamla dagböcker.

 Dessa dagböcker haver jag då gästspelat i. Min lillasyster har med stor möda skrivit sina små personliga saker varpå jag mitt på en sida har skrivit ett helt eget brev till henne där jag skamlöst kommenterat hennes tidigare hemligheter.
 Jag tar mig friheten att citera vad jag tänker när jag är 12 år gammal.

 9 årig syster skriver ungefär såhär: "Idag var min vän hos doktorn. Det var inte så roligt. Hon berättade, att läkaren varit tvungen att stoppa upp ett finger i hennes RÖV! (RÖV står stort över hela sidan följt av flera utropstecken.) MAJSIGT!" (systers ord för mysigt at the time)

 Jag kontrar raskt på nästa sida där jag skriver lite om ditten och datten och på sidan av hela sidan, skrivet liksom åt andra hållet har jag med liten text lagt till:
 "Stackars din vän, vilken tur att det bara var ett finger. Vem vet vad hon annars hade kunnat stoppa in..." 

Jag vet inte riktigt vad detta säger om mig.

365 dagar på ett år

Mamma och duschar mig i köket och håller i en handduk, redo att torka mig när jag är färdig. Ren.
Jag antar att det inte är någonting konstigt med att bli duschad i köket när ens mamma inte finns längre. I hennes värld är det kanske världens mest naturliga sak. Allt är tillåtet.
På natten besöker hon mig i ett soligt kök och jag vaknar, glad över att få ha hängt lite. Talat lite om ditten och datten i ett kök med min mamma jag aldrig mer kommer att få se annat än med ögonen slutna.

Ibland är hon arg på mig och jag på henne. Besviken ropar jag på henne och frågar varför hon är så dum. Hon blänger, säger dumma saker. Jag är otrygg. Ett barn. En dotter. En liten person bortom kontrollen och jag förstår precis vad jag menar där under täcket på natten. I mörkret. I tystnaden. När alla sover.

Hon hade små fläckar svarta fläckar i sina ögon. Hon hette Iris. Det tyckte hon inte om men jag älskade det.
Min mamma hette som en blomma.
Hon hade en grön hårrulle i luggen för att liksom få lite schwung på den och den bär jag numera alltid med mig i min väska. Jag snuddar den med handen när jag rotar efter ett läppstift. Ett minne, en närhet i nuets sysslor som inte ter sig särskilt nödvändiga alls.

Du ler där borta och tänker och pratar om sådant man tänker och pratar om när man inte har en mamma som inte finns. Du kallar mig kanske bitter, långsam, sur. Du kanske tycker att jag tänker för mycket men det är därför att det kanske är du som inte tänker. För att du inte vet hur det är när ens mamma slutar finnas och man måste förstå en ny värld. Du kanske inte förstår vad som händer just inuti mig för hur vet du det.

Du kanske klampar runt i mitt liv med smutsiga kängor och brölar om sådant jag inte bryr mig ett dugg om för jag har något i ögonen som skymmer. Hon hette Iris. Som en blomma.

Så jag strävar efter sådant jag kan. Doften av mammas parfym. Hennes hand mot min kind. Hur hon skalade färskpotatis med kniv i den röda baljan med iskallt vatten på somrarna på landet. Jag fick också hjälpa till innan jag tröttnade och med bara ben sprang runt på gräset. Ivrig. Jag minns min mammas siluett i kvällssolen. Hennes burriga hår hon alltid lade upp på rullar för att det skulle bli lockigt. (Fattade aldrig hur hon orkade styra med det där)
Hennes ring som hade gått sönder men som satt där ändå.

Jag minns jordgubbar, min lilla systers första steg på trasmattan i köket på landet och mammas glädjerop. Hur vi stannade för att köpa fisk hos fiskhandlaren. Mammas handrörelser när hon pratade med pappa medan lillasyster och jag dåsade i baksätet. Hur vi skrålade AWEMAWEH-AWEMAWEH-AWEMAWEH i baksätet tills pappa hotade med att slänga oss i diket medan mamma sade att vi "ju måste få ha roligt."
Hennes kanelbullar, sockerkaka, grädden hon alltid fick sådär fluffig och söt på mammors vis. På blommors vis.

Jag försöker nu dra in doften av kall färskpotatis i dill men det är något ivägen. Solen och våren kom ju inte med något till mig förra året utan tog någon ifrån mig. Medan blommor knoppade vissnade en annan liten blomma och marken frös sig lika hård som den kallaste vinter.
Jag känner mig på vakt. Jagad. Jag står utanför och tittar på. Tittar ner på allting. Jag lyssnar till ditt skratt och det muntrar upp mig och jag vill tala om hur gott det blir med en liten skvätt citron till räkorna, eller hur roligt det är att bada naken på sommarnatten och kanske till slut om hur det känns när något går sönder sådär på riktigt. Fast sådant kommer vi aldrig till för det är på riktigt.

Jag ser dansgolvet, jag ser nya underkläder, sluddriga blickar, ett fånigt flin när en stjärt går förbi och jag funderar över det som sitter högst upp där där ögonen sitter och undrar varför så många verkar ha glömt att titta upp. Titta in. Jag ser arrogans, hur vi nöjer oss med ingenting, hur vi inte ser. Jag mår illa. Jag känner mig skändad. Jag skriver mil. Sen tittar jag bort. Ner.Ut. Glömmer bort alltihop, skrattar så jag kiknar åt ingenting men sen så är det helt plötsligt där.

Jag kanske tänker lite längre. Min mamma sa alltid att jag var så drömsk. Att jag satt i timmar och pillade med ingenting i tystnad. Leende för mig själv. Det gör jag fortfarande men utan barnets naiva slöja. Men fortfarande lika drömsk. Fortfarande lika naiv och fånig när jag tycker om, fortfarande lika klar.

365 dagar närmar sig och med den kommer våren och sommaren och jag ska göra mitt allra, allra bästa för jag har gått ända hit sedan jag föll så illa. Jag har slagit kullerbyttor och hastat och glidit och hoppat mig fram. Ända hit.
Jag är stolt och min mamma hette som en blomma.

Lite om att det är jävligt kallt

Det är jävligt kallt, jävligt molnigt och jävligt jävligt. Jag vet inte om ni har lagt märke till det men så är det.

När jag är uttråkad får min hjärna fritt spelrum och det är inte så roliga saker den sysselsätter mig med då.
Jag gillar nämligen att vara glad. Det är lite min grej.

Jag använder inte det här utrymmet för att berätta om när jag var ute och handlade för att det ska låta som om jag är så jävla nöjd med mitt enkla lilla liv.
Jag använder det inte heller för att lägga ut "sexiga" bilder på mig själv och skriva nåt om skor.
Jag kommer kanske berätta en och annan, i mina öron rolig anekdot men jag kommer nog allra mest skriva om hur kallt och jävligt det är emellanåt. Det är nämligen också lite min grej.

-Ja men ha bara lite jävla KUL då! Varför ska du hålla på och fråga frågor och tycka och känna saker du är ju fan skitjobbig. Ingen läser ändå.

Nä, och det är det som är så gött. Det känns som att en liksom, kastar ut något i rymden och så blir det verkligt men också jävligt litet. Mycket mindre än det jag tänkte.

Ibland tror jag att vi är många som känner att vi står lite vingligt vid en vägkant med en halvtaskig packning och en skylt och undrar vart vi egentligen tog vägen.
Då undrar jag om det får mig att låta deprimerad.
Jag tror jag är för passionerad för att kunna bli riktigt deprimerad. Eller så blir en del passionerat deprimerade vad vet jag. Jag tror det rent utav är bra att ibland må skit.
Men tänk om sinnessjukdom är det nya friska? Jag tror att det krävs någon form av kaos för att kunna leva i den värld vi gör.
Det eller att gå runt och flina dumt och bara, gilla schlager.
Just det, SCHLAGERNÖRDAR! Det ÄR inte kul. "Folkfest" som innefattar Tomas Ledin är inte heller kul. Ni som tycker att man ju kan "bjuda till" kan ta er i röven.
Det finns fantastisk musik i världen och ni gillar det där. Det är även ni som kollar på dåliga serier som typ Ullared och är allmänt ivägen. Ni som sväljer allt som serveras och det enda ni är kritiska mot är någons utseende eller klädsel.
Kastade jag sten i glashus nu som drog en svada om schlager? Det var mest på skoj. Egentligen inte.

En kanske ska vara tyst till en har nåt vettigt att säga. Om typ kids, eller renovering, eller skor. Eller vara så ohämmat bitter att det blir kul.
Eller skita i allt.
Jag gör fan det.
Skiter i allt.

Aj då

Jag ramlade nedför ett stup idag i köket när jag skulle hämta ett glas vatten.
Jag föll och jag föll i en hel evighet innan jag landade rätt mjukt. Ungefär så lång tid som det tar att röka en cigarett. Föll jag.

Skälet var en fläck på fönstret som jag inte fått bort och jag blev så arg på den. Fläcken. Den skymde sikten ut och jag tänkte att det ju var typiskt att just jag skulle bli så särdeles dålig på att tvätta fönster. Göra rent efter mig.

Jag blängde ett slag på den. Svor mot den. Hötte med näven och så föll jag handlöst rakt ner.

Jag sa ingenting. Inte ett ord. Jag skällde inte på luften. Knackade den inte bestämt på axeln väntandes på att den skulle vända sig om och se mig stå med händerna i sidorna beredd att fråga vad den sysslade med.
Jag gjorde inte det för jag var inte rädd och när man inte är rädd behövs inga frågor och heller inga svar.
Så då är jag lugn.
Lugn och snäll och harmonisk faller jag ner. Jag fnittrar åt att det killar sådär i magen och jag tar luften i handen och fallet i den andra och säger att det var ju himlarns trevligt det här!

Jag visste att ni skulle komma. Ni var väntade för jag var ju så rädd att jag inte skulle hinna ner i tid.
-Ni skulle bara veta vad som hänt sen sist. Jag har varit glad och ledsen och skraj och ställt alla tusen frågor jag gör då men jag blev inte klokare alls.
Dom förstår ju inte alls vad jag menar!
Men jag sa som det var med magen full av grus och utanför blåste det i träden och jag insåg att det ju bara var jag hela tiden. Det är alltid jag som tänker. Världen gör som den vill och alla andra med så det var väldigt fint att ni gjorde mig sällskap. Där nere är ju inte någonting större eller mindre än precis just nu.
Tack!

Sjukhus

Då var det dags att vakna nattetid med den där känslan av att nån hugger mig med knivar. Urinvägsinfektion är kvinnosläktets akilleshäl. Vill ni göra nåt riktigt jävligt mot en tjej, behandla henne som skit alternativt ge henne urinvägsinfektion.

Först får jag åka spårvagn. Det är klumpigt. Det sitter en tant framför mig och bökar. Jag känner mig ful, jag vill ha en trenchcoat och ingen ful gammal vinterkappa. Stackars. Stackars mig.

På vårdcentralen luktar det sterilt och sjukt. Jag tänker på mamma, vrider händerna, känner mig orolig. Ensam.

På golvet sitter en av mina gamla klasskamrater jag var rädd för när jag gick i typ lågstadiet. Hon ser ut som skit. Inte för att hon är sjuk utan för att man ser att hon jämt sett ut sådär. Sorgligt, tänker jag. Tänker att jag behöver gå till frisören. Tänker att jag ska köpa den där röda klänningen jag såg i H&Ms skyltfönster. Spyr lite på mig själv och mitt självbedrägeri. Men vill ha den ändå.

Just ja, det gör såklart ont också. I väskan har jag ett plastshotglas med morgonens kiss invirat i plastfolie och en gummisnodd. Jag hoppas jag inte har spillt i väskan.
Jag har äfven spillt kiss en gång, men det är en annan historia...

Jag mumlar att jag behöver flytta mitt kiss till en annan behållare. Helt i onödan men jag blir alltid så jävla ärlig när jag är nervös. Hatar mitt kiss. Det ger mig bara bekymmer.

Sitter inne hos sköterskan med det gamla snapsglaset kasserat och väntar på svaren. Funderar på hur kemiska vi blir. Att allt bara handlar om kroppen. Om blodet, om mitt jävla kiss. På sjukhus. Om att knulla. Om att inte göra det.

De talar om att det ska kännas tryggt, att vi ska känna tillit men det är bara skitsnack. Så fort vi tar ett kliv in på en vårdinrättning förvandlas vi till dom vi egentligen är. Dödliga varelser på två ben. Vi påminns om vår sårbarhet och vår kropp och vi måste möta den på ett sätt vi aldrig gör. Det skulle vara för deprimerande annars.
När vi går ut därifrån så kan vi tänka att vi lever ett tag till ändå och hasta vidare mot nästa sak.

Jag sitter hos sköterskan och känner mig som ett barn för det är en annan sak som händer med en. Jag tittar längtansfullt på Björnenallen, undrar om man får ett klistermärke om man är duktig, om den där lilla plåtgrejen är ett bäcken för barn och så tänker jag på att jag tänker på det så då skriver jag.

Kroppen består kanske av två skikt. Det vi tänker med själen och det kemiska vi tänker om våra kroppsliga funktioner.
Jag föredrar min kropp varm, nyduschad, mjuk, mätt, sexig som fan när jag vill det, i sällskap av en annan lika bra kropp ibland. Inte steril och olustig. Vem fan gör det?

Alla tänker tyvärr inte med själen utan mer kemiskt även när dom inte bör göra det. Dom kanske skulle behöva ett klistermärke... eller växa upp.
Jag tror dock att man kan få båda. Faktiskt.

Ord bara för mig

Jag älskar ord. Ord är det vackraste som finns. När orden sviker så är det därför att något ännu vackrare måste ta plats just då och sedan när orden kommer tillbaka kan dem beskriva det dem såg under tiden du blundade och var upptagen med annat.

Dem beskriver inte alltid vackra saker men dem kan som ingen annan tala om för dig vad en daggdroppe smakar eller hur den där käftsmällen kändes då du var 16 och fick spotta ut en tand. Blodsmaken i munnen.
Det svala, rena en tidig sommarmorgon.
Du gjorde alltid så gott du kunde och detta vet orden.

Min vän älskar också orden. Att kombinera dem, gömma dem bakom andra ord, leka med dem, älska med dem, bråka, härja, ryta och tillsammans skapar hon de mest fantastiska av världar och hon vet precis som jag att om dem sinar för ett litet tag så är det därför att dom bara tagit en paus. För att sedan kunna beskriva var dem har varit och vad dem har sett.

Idag fick jag ord av henne. Trots att det finns hur många som helst så blir ett visst urval alltid väldigt dyrbara. Sätter man dem i en ram och väljer ut dem omsorgsfullt så blir dem en gåva värd mer än något annat.

I dessa ramar bor mina vackra ord från min vackra vän och vi med alla orden kanaliserande genom våra kroppar vare sig vi vill eller inte.
Vi älskar det.