Veckovis

Vi finner oss så bra. Vi arbetare.
Vi finner oss så bra i att vandra fram och tillbaka till arbetet och vaska fram en mening i det.
Egentligen vill vi ju bara göra tvärtom men vi måste förtjäna det först. I fyra veckor av 52 förtjänar vi det. Vi arbetare.
Vi förtjänar att slå oss lösa, bada nakna, dricka sprit mitt i veckan och allt annat en gör.

Jag ler åt att kunna läsa en bok på verandan vilken dag jag vill, att strosa ner till tjorren för en glarre, att med ett tankfullt pyysch inmundiga en kylspecialburk med folköl framåt 14.00. Kanske är det en fotboll på den.
Kisa mot solen och le lite fånigt utan att veta varför. Bara för att den är där.

Det har jag förtjänat. Arbetaren.

Och missförstå mig rätt. Det är fantastiskt. Och jag ska verkligen göra mitt bästa för att bara vara i semestern och i solen. Det kommer inte bli särskilt svårt.
Ändå gnager det lite inom mig. Fyra veckor av 52. Hur ska jag hinna ta igen det jag missat de övriga 48.
Jag måste ju hinna vara blyg, snygg, glad, på vift, gå bananaz. Hinna ifatt och finna lite ro.
Jag minns att jag varit rätt bra på det. Att ta det lugnt. Att inte ha bråttom.
Jag är duktig på att vänta. Peta förstrött med foten i gruset och grunna lite på om det inte skulle ta och ljusna lite snart. Eller mörkna för den delen.
Vi är ju liksom alltid på väg. Även när det känns som om vi stod still.

Det är när vi är nerhamrade i marken så att bara huvudet sticker upp som det kan bli lite knepigt. Men vi har fyra veckor på oss att reda ut det.
Fyra veckor som inte får gå till spillo.
Eller så får dom det.
Det kanske är då det är semester på riktigt.