Aj då

Jag ramlade nedför ett stup idag i köket när jag skulle hämta ett glas vatten.
Jag föll och jag föll i en hel evighet innan jag landade rätt mjukt. Ungefär så lång tid som det tar att röka en cigarett. Föll jag.

Skälet var en fläck på fönstret som jag inte fått bort och jag blev så arg på den. Fläcken. Den skymde sikten ut och jag tänkte att det ju var typiskt att just jag skulle bli så särdeles dålig på att tvätta fönster. Göra rent efter mig.

Jag blängde ett slag på den. Svor mot den. Hötte med näven och så föll jag handlöst rakt ner.

Jag sa ingenting. Inte ett ord. Jag skällde inte på luften. Knackade den inte bestämt på axeln väntandes på att den skulle vända sig om och se mig stå med händerna i sidorna beredd att fråga vad den sysslade med.
Jag gjorde inte det för jag var inte rädd och när man inte är rädd behövs inga frågor och heller inga svar.
Så då är jag lugn.
Lugn och snäll och harmonisk faller jag ner. Jag fnittrar åt att det killar sådär i magen och jag tar luften i handen och fallet i den andra och säger att det var ju himlarns trevligt det här!

Jag visste att ni skulle komma. Ni var väntade för jag var ju så rädd att jag inte skulle hinna ner i tid.
-Ni skulle bara veta vad som hänt sen sist. Jag har varit glad och ledsen och skraj och ställt alla tusen frågor jag gör då men jag blev inte klokare alls.
Dom förstår ju inte alls vad jag menar!
Men jag sa som det var med magen full av grus och utanför blåste det i träden och jag insåg att det ju bara var jag hela tiden. Det är alltid jag som tänker. Världen gör som den vill och alla andra med så det var väldigt fint att ni gjorde mig sällskap. Där nere är ju inte någonting större eller mindre än precis just nu.
Tack!