Sjukhus

Då var det dags att vakna nattetid med den där känslan av att nån hugger mig med knivar. Urinvägsinfektion är kvinnosläktets akilleshäl. Vill ni göra nåt riktigt jävligt mot en tjej, behandla henne som skit alternativt ge henne urinvägsinfektion.

Först får jag åka spårvagn. Det är klumpigt. Det sitter en tant framför mig och bökar. Jag känner mig ful, jag vill ha en trenchcoat och ingen ful gammal vinterkappa. Stackars. Stackars mig.

På vårdcentralen luktar det sterilt och sjukt. Jag tänker på mamma, vrider händerna, känner mig orolig. Ensam.

På golvet sitter en av mina gamla klasskamrater jag var rädd för när jag gick i typ lågstadiet. Hon ser ut som skit. Inte för att hon är sjuk utan för att man ser att hon jämt sett ut sådär. Sorgligt, tänker jag. Tänker att jag behöver gå till frisören. Tänker att jag ska köpa den där röda klänningen jag såg i H&Ms skyltfönster. Spyr lite på mig själv och mitt självbedrägeri. Men vill ha den ändå.

Just ja, det gör såklart ont också. I väskan har jag ett plastshotglas med morgonens kiss invirat i plastfolie och en gummisnodd. Jag hoppas jag inte har spillt i väskan.
Jag har äfven spillt kiss en gång, men det är en annan historia...

Jag mumlar att jag behöver flytta mitt kiss till en annan behållare. Helt i onödan men jag blir alltid så jävla ärlig när jag är nervös. Hatar mitt kiss. Det ger mig bara bekymmer.

Sitter inne hos sköterskan med det gamla snapsglaset kasserat och väntar på svaren. Funderar på hur kemiska vi blir. Att allt bara handlar om kroppen. Om blodet, om mitt jävla kiss. På sjukhus. Om att knulla. Om att inte göra det.

De talar om att det ska kännas tryggt, att vi ska känna tillit men det är bara skitsnack. Så fort vi tar ett kliv in på en vårdinrättning förvandlas vi till dom vi egentligen är. Dödliga varelser på två ben. Vi påminns om vår sårbarhet och vår kropp och vi måste möta den på ett sätt vi aldrig gör. Det skulle vara för deprimerande annars.
När vi går ut därifrån så kan vi tänka att vi lever ett tag till ändå och hasta vidare mot nästa sak.

Jag sitter hos sköterskan och känner mig som ett barn för det är en annan sak som händer med en. Jag tittar längtansfullt på Björnenallen, undrar om man får ett klistermärke om man är duktig, om den där lilla plåtgrejen är ett bäcken för barn och så tänker jag på att jag tänker på det så då skriver jag.

Kroppen består kanske av två skikt. Det vi tänker med själen och det kemiska vi tänker om våra kroppsliga funktioner.
Jag föredrar min kropp varm, nyduschad, mjuk, mätt, sexig som fan när jag vill det, i sällskap av en annan lika bra kropp ibland. Inte steril och olustig. Vem fan gör det?

Alla tänker tyvärr inte med själen utan mer kemiskt även när dom inte bör göra det. Dom kanske skulle behöva ett klistermärke... eller växa upp.
Jag tror dock att man kan få båda. Faktiskt.