Detta tråkar ut mig något okristligt och jag vet inte varför jag envisas.
Jag ska inte röka i veckorna.
Jag ska inte röka för att jag är stressad, eller upprörd, eller tänker på mamma, eller på andra saker jag inte kan göra något åt. Utan bara när jag dricker öl eller är nöjd.
Helst inte alls.
För jag luktar illa och kan dö och så får jag hosta.
Så helst inte alls.
Jag lovar mig själv att jag inte ska tänka på hur andra tänker eller vad andra gör och hur det påverkar mig. För det kan jag ändå inte förändra. Det orsakar bara irritaiton och stress.
Då röker jag.
Jag lovar mig själv att sluta fundera över om jag är tillräcklig. Om jag duger. Om jag är bra. Om jag är för dålig. Varför jag isåfall är dålig och varför jag tänker så. För det allra mesta känner jag mig ju fett bra.
Jag lovar mig själv att sluta tänka.
Det går sådär, av förklarliga själ.
I soffan hos Anja och Lenny skrattade jag sådär så att jag inte kunde andas och tårarna bara sprutade. Ett övertrött, befriande skratt hos någon som just spräckt byxorna och nästan svalt snusen samtidigt bara för att fotbollen var så jädra spännande. I dessa misslyckanden skrattar jag åt mig själv så att jag nästan dör. För att det är mänskligt och jävligt roligt att tappa kontrollen och faila ur. För att det är förbannat tråkigt att vara rätt med benen i kors och säga rätt saker och fnissa på rätt ställen.
Så varför all denna kontroll och alla dessa krav? Jag respekterar den del av mig som inte tar livet med en axelryckning. Som ser framför mig hur kärleken kommer till en i ett ösregn när man inte orkar hålla på att vara rädd längre. Som kan vända om när det är nog och samtidigt stå och vela vid en tröskel och ta allt så förbannat seriöst.
Rökningen, jobbet, hemmet, livet.
Jag är uttråkad.
Jag ska ha semester
Jag ska vara naken offentligt minst en gång. Typ nattbad. Då får man.
Jag orkar inte titta på längre. Jag vill vara med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar