En liten tid

Livet gör sig ibland smärtsamt påmint om att det pågår. Eller att det kanske inte alltid kommer att göra det.
Inget annat år mer än detta har jag funderat över det. Ställts inför det. Ansikte mot ansikte. Jag vände det ryggen. Skrek åt det. Kastade saker åt det. Livet.

Med två ben på jorden som svajar under oss söker vi en fast punkt. Ett ja. Ett tecken. En hand.
Alltmedan vi skriker utan ljud.

Det är människans börda att bära. I väskan på ryggen som rymmer allt det som det innebär att vara människa. Att förlora mot sådant det inte går att vinna över.

Ibland har jag funnit mig sittandes i luften, blickandes ner mot alla andra. Jag ler vemodigt medan jag sitter där. Jag kapitulerar.

När mamma dog kändes det som att jag öppnade upp hela bröstet. Kom då ,tänkte jag. Kom då, era jävlar! Jag är redo. All jävlighet och skönheten i jävligheten och jag bugade mig.
Jag knäböjde i avgrunden och jag reste mig förläget. Och jag bugade mig. Gjorde sorti. Vände mig bort och blickade mot min egen värld och möttes av ett lugn.

Stormen och spöregnet och åskan på bergstoppen där jag naken stått och vrålat med armarna utsträckta byttes ut mot stillsamma promenader i våren.

Jag smider planer och rodnar och vandrar lite vingligt och på vägen hamnar du i diket. Du som vandrar någonstans i närheten av mig.

Jag lutar mig fram och hjälper försiktigt upp med min hand. Jag borstar av smutsen från dina byxor och talar om att sådant ibland händer. Jag lånar ut mitt paraply även fast jag vet att det inte räcker när ovädret slår till.
Min väska rymmer ännu sådant som lindrar.

Jag vet att dessa oväder enbart är våra egna. Att vi kan erbjuda varandra värme efteråt. Vi kan skrika så högt vi kan genom bruset att vi väntar tills det bedarrar och att det inte är farligt.

Men det går aldrig över. Vi kan aldrig säga att det går över.
Jag tror, att vi kan minnas allt vi bara någonsin kan om dom som inte längre går att finna där vi brukade finna dom.

Vi måste leva med att ålderdom förändrar dom vi älskar. Att sjukdom tar dom ifrån oss. Att olyckor berövar oss tryggheten i det vi knutit vår trygghet kring.

Jag spottar och fräser och sparkar grus i stenbrott och kottar i skog och somnar sedan i sängen medan livet pågår precis som vanligt på andra sidan väggen.
Kanske river en annan storm där.
En som jag inte ser.

Att vara eller inte vara

Igår nostalgitrippade jag riktigt ordentligt. Min syster hade varit hemma och hämtat en hel låda med massa gamla bilder till mig och hon hade dessutom nosat upp ett par av sina gamla dagböcker.

 Dessa dagböcker haver jag då gästspelat i. Min lillasyster har med stor möda skrivit sina små personliga saker varpå jag mitt på en sida har skrivit ett helt eget brev till henne där jag skamlöst kommenterat hennes tidigare hemligheter.
 Jag tar mig friheten att citera vad jag tänker när jag är 12 år gammal.

 9 årig syster skriver ungefär såhär: "Idag var min vän hos doktorn. Det var inte så roligt. Hon berättade, att läkaren varit tvungen att stoppa upp ett finger i hennes RÖV! (RÖV står stort över hela sidan följt av flera utropstecken.) MAJSIGT!" (systers ord för mysigt at the time)

 Jag kontrar raskt på nästa sida där jag skriver lite om ditten och datten och på sidan av hela sidan, skrivet liksom åt andra hållet har jag med liten text lagt till:
 "Stackars din vän, vilken tur att det bara var ett finger. Vem vet vad hon annars hade kunnat stoppa in..." 

Jag vet inte riktigt vad detta säger om mig.

365 dagar på ett år

Mamma och duschar mig i köket och håller i en handduk, redo att torka mig när jag är färdig. Ren.
Jag antar att det inte är någonting konstigt med att bli duschad i köket när ens mamma inte finns längre. I hennes värld är det kanske världens mest naturliga sak. Allt är tillåtet.
På natten besöker hon mig i ett soligt kök och jag vaknar, glad över att få ha hängt lite. Talat lite om ditten och datten i ett kök med min mamma jag aldrig mer kommer att få se annat än med ögonen slutna.

Ibland är hon arg på mig och jag på henne. Besviken ropar jag på henne och frågar varför hon är så dum. Hon blänger, säger dumma saker. Jag är otrygg. Ett barn. En dotter. En liten person bortom kontrollen och jag förstår precis vad jag menar där under täcket på natten. I mörkret. I tystnaden. När alla sover.

Hon hade små fläckar svarta fläckar i sina ögon. Hon hette Iris. Det tyckte hon inte om men jag älskade det.
Min mamma hette som en blomma.
Hon hade en grön hårrulle i luggen för att liksom få lite schwung på den och den bär jag numera alltid med mig i min väska. Jag snuddar den med handen när jag rotar efter ett läppstift. Ett minne, en närhet i nuets sysslor som inte ter sig särskilt nödvändiga alls.

Du ler där borta och tänker och pratar om sådant man tänker och pratar om när man inte har en mamma som inte finns. Du kallar mig kanske bitter, långsam, sur. Du kanske tycker att jag tänker för mycket men det är därför att det kanske är du som inte tänker. För att du inte vet hur det är när ens mamma slutar finnas och man måste förstå en ny värld. Du kanske inte förstår vad som händer just inuti mig för hur vet du det.

Du kanske klampar runt i mitt liv med smutsiga kängor och brölar om sådant jag inte bryr mig ett dugg om för jag har något i ögonen som skymmer. Hon hette Iris. Som en blomma.

Så jag strävar efter sådant jag kan. Doften av mammas parfym. Hennes hand mot min kind. Hur hon skalade färskpotatis med kniv i den röda baljan med iskallt vatten på somrarna på landet. Jag fick också hjälpa till innan jag tröttnade och med bara ben sprang runt på gräset. Ivrig. Jag minns min mammas siluett i kvällssolen. Hennes burriga hår hon alltid lade upp på rullar för att det skulle bli lockigt. (Fattade aldrig hur hon orkade styra med det där)
Hennes ring som hade gått sönder men som satt där ändå.

Jag minns jordgubbar, min lilla systers första steg på trasmattan i köket på landet och mammas glädjerop. Hur vi stannade för att köpa fisk hos fiskhandlaren. Mammas handrörelser när hon pratade med pappa medan lillasyster och jag dåsade i baksätet. Hur vi skrålade AWEMAWEH-AWEMAWEH-AWEMAWEH i baksätet tills pappa hotade med att slänga oss i diket medan mamma sade att vi "ju måste få ha roligt."
Hennes kanelbullar, sockerkaka, grädden hon alltid fick sådär fluffig och söt på mammors vis. På blommors vis.

Jag försöker nu dra in doften av kall färskpotatis i dill men det är något ivägen. Solen och våren kom ju inte med något till mig förra året utan tog någon ifrån mig. Medan blommor knoppade vissnade en annan liten blomma och marken frös sig lika hård som den kallaste vinter.
Jag känner mig på vakt. Jagad. Jag står utanför och tittar på. Tittar ner på allting. Jag lyssnar till ditt skratt och det muntrar upp mig och jag vill tala om hur gott det blir med en liten skvätt citron till räkorna, eller hur roligt det är att bada naken på sommarnatten och kanske till slut om hur det känns när något går sönder sådär på riktigt. Fast sådant kommer vi aldrig till för det är på riktigt.

Jag ser dansgolvet, jag ser nya underkläder, sluddriga blickar, ett fånigt flin när en stjärt går förbi och jag funderar över det som sitter högst upp där där ögonen sitter och undrar varför så många verkar ha glömt att titta upp. Titta in. Jag ser arrogans, hur vi nöjer oss med ingenting, hur vi inte ser. Jag mår illa. Jag känner mig skändad. Jag skriver mil. Sen tittar jag bort. Ner.Ut. Glömmer bort alltihop, skrattar så jag kiknar åt ingenting men sen så är det helt plötsligt där.

Jag kanske tänker lite längre. Min mamma sa alltid att jag var så drömsk. Att jag satt i timmar och pillade med ingenting i tystnad. Leende för mig själv. Det gör jag fortfarande men utan barnets naiva slöja. Men fortfarande lika drömsk. Fortfarande lika naiv och fånig när jag tycker om, fortfarande lika klar.

365 dagar närmar sig och med den kommer våren och sommaren och jag ska göra mitt allra, allra bästa för jag har gått ända hit sedan jag föll så illa. Jag har slagit kullerbyttor och hastat och glidit och hoppat mig fram. Ända hit.
Jag är stolt och min mamma hette som en blomma.