En liten tid

Livet gör sig ibland smärtsamt påmint om att det pågår. Eller att det kanske inte alltid kommer att göra det.
Inget annat år mer än detta har jag funderat över det. Ställts inför det. Ansikte mot ansikte. Jag vände det ryggen. Skrek åt det. Kastade saker åt det. Livet.

Med två ben på jorden som svajar under oss söker vi en fast punkt. Ett ja. Ett tecken. En hand.
Alltmedan vi skriker utan ljud.

Det är människans börda att bära. I väskan på ryggen som rymmer allt det som det innebär att vara människa. Att förlora mot sådant det inte går att vinna över.

Ibland har jag funnit mig sittandes i luften, blickandes ner mot alla andra. Jag ler vemodigt medan jag sitter där. Jag kapitulerar.

När mamma dog kändes det som att jag öppnade upp hela bröstet. Kom då ,tänkte jag. Kom då, era jävlar! Jag är redo. All jävlighet och skönheten i jävligheten och jag bugade mig.
Jag knäböjde i avgrunden och jag reste mig förläget. Och jag bugade mig. Gjorde sorti. Vände mig bort och blickade mot min egen värld och möttes av ett lugn.

Stormen och spöregnet och åskan på bergstoppen där jag naken stått och vrålat med armarna utsträckta byttes ut mot stillsamma promenader i våren.

Jag smider planer och rodnar och vandrar lite vingligt och på vägen hamnar du i diket. Du som vandrar någonstans i närheten av mig.

Jag lutar mig fram och hjälper försiktigt upp med min hand. Jag borstar av smutsen från dina byxor och talar om att sådant ibland händer. Jag lånar ut mitt paraply även fast jag vet att det inte räcker när ovädret slår till.
Min väska rymmer ännu sådant som lindrar.

Jag vet att dessa oväder enbart är våra egna. Att vi kan erbjuda varandra värme efteråt. Vi kan skrika så högt vi kan genom bruset att vi väntar tills det bedarrar och att det inte är farligt.

Men det går aldrig över. Vi kan aldrig säga att det går över.
Jag tror, att vi kan minnas allt vi bara någonsin kan om dom som inte längre går att finna där vi brukade finna dom.

Vi måste leva med att ålderdom förändrar dom vi älskar. Att sjukdom tar dom ifrån oss. Att olyckor berövar oss tryggheten i det vi knutit vår trygghet kring.

Jag spottar och fräser och sparkar grus i stenbrott och kottar i skog och somnar sedan i sängen medan livet pågår precis som vanligt på andra sidan väggen.
Kanske river en annan storm där.
En som jag inte ser.