Mamma och duschar mig i köket och håller i en handduk, redo att torka mig när jag är färdig. Ren.
Jag antar att det inte är någonting konstigt med att bli duschad i köket när ens mamma inte finns längre. I hennes värld är det kanske världens mest naturliga sak. Allt är tillåtet.
På natten besöker hon mig i ett soligt kök och jag vaknar, glad över att få ha hängt lite. Talat lite om ditten och datten i ett kök med min mamma jag aldrig mer kommer att få se annat än med ögonen slutna.
Ibland är hon arg på mig och jag på henne. Besviken ropar jag på henne och frågar varför hon är så dum. Hon blänger, säger dumma saker. Jag är otrygg. Ett barn. En dotter. En liten person bortom kontrollen och jag förstår precis vad jag menar där under täcket på natten. I mörkret. I tystnaden. När alla sover.
Hon hade små fläckar svarta fläckar i sina ögon. Hon hette Iris. Det tyckte hon inte om men jag älskade det.
Min mamma hette som en blomma.
Hon hade en grön hårrulle i luggen för att liksom få lite schwung på den och den bär jag numera alltid med mig i min väska. Jag snuddar den med handen när jag rotar efter ett läppstift. Ett minne, en närhet i nuets sysslor som inte ter sig särskilt nödvändiga alls.
Du ler där borta och tänker och pratar om sådant man tänker och pratar om när man inte har en mamma som inte finns. Du kallar mig kanske bitter, långsam, sur. Du kanske tycker att jag tänker för mycket men det är därför att det kanske är du som inte tänker. För att du inte vet hur det är när ens mamma slutar finnas och man måste förstå en ny värld. Du kanske inte förstår vad som händer just inuti mig för hur vet du det.
Du kanske klampar runt i mitt liv med smutsiga kängor och brölar om sådant jag inte bryr mig ett dugg om för jag har något i ögonen som skymmer. Hon hette Iris. Som en blomma.
Så jag strävar efter sådant jag kan. Doften av mammas parfym. Hennes hand mot min kind. Hur hon skalade färskpotatis med kniv i den röda baljan med iskallt vatten på somrarna på landet. Jag fick också hjälpa till innan jag tröttnade och med bara ben sprang runt på gräset. Ivrig. Jag minns min mammas siluett i kvällssolen. Hennes burriga hår hon alltid lade upp på rullar för att det skulle bli lockigt. (Fattade aldrig hur hon orkade styra med det där)
Hennes ring som hade gått sönder men som satt där ändå.
Jag minns jordgubbar, min lilla systers första steg på trasmattan i köket på landet och mammas glädjerop. Hur vi stannade för att köpa fisk hos fiskhandlaren. Mammas handrörelser när hon pratade med pappa medan lillasyster och jag dåsade i baksätet. Hur vi skrålade AWEMAWEH-AWEMAWEH-AWEMAWEH i baksätet tills pappa hotade med att slänga oss i diket medan mamma sade att vi "ju måste få ha roligt."
Hennes kanelbullar, sockerkaka, grädden hon alltid fick sådär fluffig och söt på mammors vis. På blommors vis.
Jag försöker nu dra in doften av kall färskpotatis i dill men det är något ivägen. Solen och våren kom ju inte med något till mig förra året utan tog någon ifrån mig. Medan blommor knoppade vissnade en annan liten blomma och marken frös sig lika hård som den kallaste vinter.
Jag känner mig på vakt. Jagad. Jag står utanför och tittar på. Tittar ner på allting. Jag lyssnar till ditt skratt och det muntrar upp mig och jag vill tala om hur gott det blir med en liten skvätt citron till räkorna, eller hur roligt det är att bada naken på sommarnatten och kanske till slut om hur det känns när något går sönder sådär på riktigt. Fast sådant kommer vi aldrig till för det är på riktigt.
Jag ser dansgolvet, jag ser nya underkläder, sluddriga blickar, ett fånigt flin när en stjärt går förbi och jag funderar över det som sitter högst upp där där ögonen sitter och undrar varför så många verkar ha glömt att titta upp. Titta in. Jag ser arrogans, hur vi nöjer oss med ingenting, hur vi inte ser. Jag mår illa. Jag känner mig skändad. Jag skriver mil. Sen tittar jag bort. Ner.Ut. Glömmer bort alltihop, skrattar så jag kiknar åt ingenting men sen så är det helt plötsligt där.
Jag kanske tänker lite längre. Min mamma sa alltid att jag var så drömsk. Att jag satt i timmar och pillade med ingenting i tystnad. Leende för mig själv. Det gör jag fortfarande men utan barnets naiva slöja. Men fortfarande lika drömsk. Fortfarande lika naiv och fånig när jag tycker om, fortfarande lika klar.
365 dagar närmar sig och med den kommer våren och sommaren och jag ska göra mitt allra, allra bästa för jag har gått ända hit sedan jag föll så illa. Jag har slagit kullerbyttor och hastat och glidit och hoppat mig fram. Ända hit.
Jag är stolt och min mamma hette som en blomma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar