Hej mig själv som krisande 27åring!
Vilket liv du levde. Ständigt orolig för att inte räcka till, ständigt stolt över att du visst gjorde det, ständigt förbannad när något fick dig att känna att du inte gjorde det.
Ständigt berusad, ständigt ambitiös för en rätt kass lön, ständigt trevande. Ständigt i konfrontation med dig själv, ständigt självmedveten, ständigt lite för fet, ständigt klandrande dig själv för detsamma när något inte gick som du ville. Ständigt arg på att du kände så.
Alltid trött, lite för svår, lite för alltihop på en gång, alltid granskande uppifrån och ner. Alltid skeptisk. Alltid märkt. Alltid lite, lite rädd.
Alltid måndagarna med en rädsla för att bryta ihop för när du var 26 hade du en mamma. När du blev 27 hade du inte det och inte på julen och inte på systrars och pappas födelsedagar hade du det.
Inte på påsken har du din mamma och inte den dag du kanske älskar någon så mycket att ett barn får bo i din mage kommer du ha din mamma.
Inte heller om 10 år när du är lika vis och lugn och tillfreds som jag så kommer du att ha din mamma.
Fast nu är allt så lyckat att det inte spelar någon roll för jävlar vad bra allt blev.
Det där folk sa om att du var så himla bra, det är ingenting emot vad du blev sen. Helt plötsligt så slutade du bara att bry dig och gled in i en värld av sockerkaksbakande och det där med allt du bar på axlarna rann bara av dig.
Du slutade vara rädd för du lärde dig att nöja dig med lite mindre och inte det där andra. Du slutade tänka att skälet till att du levde själv fast det kändes tomt inte berodde på att det var omöjligt att älska dig för tänk så många snyggare, häftigare tjejer det fanns utan för att det var din lott här i livet.
Det var din lott att istället samla på katter och inte en enda gång försöka lura dig själv att livet var lite mer än så.
Varför skulle du störa dig på alla dom som inte gjorde som du ville, eller killarna som sket i dig och använde dig som språngbräda för sina egna deffade egon. Dom som ändå slutade i nån halvtaskig relation med en spånig brud dom kunde visa upp för sina lika spåniga polare på nån strand i Thailand och hårfästen kröp bakåt och magen putade men dom var lika lyckliga för det för det fanns ju alltid porr, eller en strippklubb om saker blev tråkigt.
Jävlar vad roligt att vara singelkille då och "få göra vad man vill"
Vilken frihet, tänkte du avundsjukt. Tänk om du varit man och velat göra sånt. Tänk om du varit en sån tjej som dom killarna ville vara med. Åh, så roligt du hade haft. Vad knullad du hade blivit.
Ja jävlar, vad knullad du hade blivit. Du hade bara kostat på dig att bli lite arg och låta din värld rämna lite grann om din kille låg med en annan tjej fast egentligen hade du tyckt om det för då fick du ju uppmärksamhet igen.
Ja, min vän varför skulle du göra det.
Det blev så bra sen ju. Alltihop. Du blev vacker, du fick ett superhäftigt jobb och du vågade sjunga för alla i hela världen.
Jag ljög för dig.
Du började aldrig samla på katter.
Du fortsatte att slicka på regnet och treva med handen så varm och du tittade blygt under lugg fast det fick dig att känna dig fånig för du kunde inte låta bli. Du var skiträdd och dum och ville ha hela skiten på en gång och du kramade kudden och andades in doften av hans hår och du skrattade så tårarna sprutade åt dig själv och dina vänner och du skrev alla orden och du var stolt.
När vi sedan möts, om vi någonsin gör det, syster min, så vill jag att du ska veta det jag vet nu.
Du levde. Även om det ibland var trångt.
Du lärde dig och du älskade och du vann 500 miljoner på lotto och levde lycklig i alla dina dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar